Hämtade Shirran efter praktiken hos dagmatte. Vi pratade lite om hans problem och så vidare.. och stackars Mona blev alldeles tårögd, och jag med. Så på hemvägen så grät jag som en jävla mes... Men det har varit tufft med shirran på sista tiden och jag vill helst inte ens tänka på att komma hem från skolan för att jag vet hur jobbigt det kommer bli. 

 

Men jag måste verkligen bara andas ut, glömma allt det jobbiga och kämpa vidare. Snälla Elisabeth har gett mig en hel del tips och skall ringa mig i dagarna. Så förhoppningsvis kommer allt bli bra tillslut.

 

Skall eventuellt pröva zylkene eller DAP i eluttagen. Vi får se. 

 

Just nu skall jag gå ut och träna Shiro lite hade jag tänkt, och sen får vi se vart kvällen leder...till helvetet kanske?

 

Pusss